Tusen frågor, inga svar

Imorgon är det jobb igen.Faktiskt ganska skönt...få tänkte på annat...enda jobbiga är att gå upp så tidigt. Men men, det är en piss i havet i jämförelse med all annan skit just nu.

Helgen har väl varit ok. Försökt göra saker för att inte tillåta mig själv att tänka, för så fort tankarna sätter igång kommer tårarna.Smiter undan så det inte ska märkas. Vet att jag inte borde gråta, men sveket gör så fruktansvärt ont. Två år av mitt liv känns som en enda stor lögn. Allt jag trott och drömt om är som ett skämt. Ett stort skämt som bara väntat på att avslöjas. Ena stunden undrar jag vad det är som är så hemskt med mig att jag kan förtjäna att bli utsatt för det här, och andra stunden är jag så arg för allt jag gett av mig själv och hur mycket jag kämpat medans det redan då var förstört. Hur kunde du låta mig gråta mig själv till sömns varje kväll när jag inte visste vart du var?Hur kunde du skälla på mig när jag ifrågasatte din kärlek när du såg hur dåligt jag mådde? Hur kunde du tillåta mig att kämpa så fruktansvärt mycket och tänka tankar att det är mig det är fel på, och att om jag bara ändrade det eller det så blir det bra?!?Hur kunde du få mig att tro att du längtade efter att få mig hem och att allt skulle bli bra bara jag kom hem?Hur kunde du?