Sitter på jobbet ensam med tusen tankar i huvudet.Såna här tillfällen inser man hur man egentligen mår...inte så jävla bra alltså..Gör mitt allra bästa att trycka undan alla tankar,men de lyckas ibland leta sig fram och då är det så fruktansvärt jobbigt...på söndag är det en månad sen, och jag trodde att det iaf skulle börja kännas lite lättare nu, men det är tvärtom...
Det skulle ju bli en bra sommar det här. På många sätt är det det, har fått tillbaka kontaken med vänner jag saknat ihjäl mig efter, och de förgyller verkligen min tillvaro och jag har verkligen fått visat för mig vilka riktiga vänner de är som ställer upp när det krisar....Men på många sätt är det här den värsta sommaren någongsin..
Vart jag än går är jag rädd och orolig över att behöva springa på "dem"..Kan inte slappna av överhuvudtaget om jag inte vet att han är borta..Skulle inte klara av att springa på dem hand i hand,pussandes,kramandes.....Det skulle knäcka mig totalt...usch...När blir det lättare?Trodde tiden läkte alla sår....
1 comment:
Pluttan...vet inte vad jag ska saga mer an jag tanker pa dig och kan forsta vilket helvete du har. Du ar sa fantastisk att du inte fortjanar att ma daligt, varken psykiskt eller fysiskt. Saknar dig oxa tokmycket! Vi ska umgas ihjal oss nar jag kommer hem..:)
Post a Comment