Konstiga tankar mitt i natten

Ibland känns det som allt bara går emot mig.Tycker inte om såna dagar alls.Känns som ingen förstår och saker bara går fel.Ibland skullle jag önska att folk förstod utan att jag ens behövde säga nåt, att de kände mina tankar och känslor utan att jag behövde använda min röst.Att de visste när det var dags att höra av sig, när jag behövde deras tröstande ord eller när jag bara behöver någon som lyssnar.Jag önskar att de test som dyker upp i livet skulle minska lite och inte vara lika uppenbara.Jag önskar att de kanske mera kunde var som en väg man noterar först efter den tagit slut faktiskt lutade lite uppåt snarare än som ett gigantiskt berg som tycks omöjligt att ta sig upp för och där man måste hålla emot hela vägen ner för att inte ramla och nå marken liggandes.Jag vill landa på fötterna, möjligtvis en aning utmattad men ändå, det ska vara ett par stadiga fötter som vilar på ett mjukt skönt gräs.Helt oförståeligt och i totala gåtor, knappt jag själv vet vad det här innebär, just därför önskar jag att någon annan gjorde det.