En dikt

Tryggheten står framför mig, på armlängds avstånd
Se men inte röra
Jag har tagit ett steg tillbaka, ett steg bort från dig
Stilla står jag och ser dig lida, jag ser din smärta genom ditt leende
Du lockar mig med din hand, jag tar den för en sekund men släpper den i nästa
Ditt leende försvinner sakta, desperationen tar över
Ta mig, se mig, rör mig
Jag står still, vågar inte ta din hand, vågar inte chansa
Ensamheten gör ont, men den är förutsägbar
Rädslan för smärta större än ensamheten är för stark
Jag backar ett steg till, du tar ett steg bort
Släpp mig inte, låt mig inte gå, håll mig kvar
Din ryggtavla är stark, bestämd och hård
Ditt hår blåser i vinden, jag känner din doft
Vill gå efter men benen är som fastfrusna
Jag vänder mig om, vill inte se dig gå
Jag blundar. Där är den. Ensamheten. Borde det inte kännas bättre?
Jag ångrar mig, vänder mig om men du är borta
Du är förlorad