Vräker ur mig ord...oförståeliga som vanligt

Jag har så mycket jag vill säga men jag får inte. Du lyssnar inte. Jag står och trampar, skriker för att bli hörd men det enda som kommer ut är min desperation i form av osammanhängande ord. Jag får inte säga det jag vill. Det är onödigt, dumt, fel. Jag vill få ur mig allt, kunna vräka mina ord över dig. Få dig att förstå. Du kommer aldrig förstå. Olikheterna är för påtagliga. Ensam står jag och ser tiden passera. Värdefull tid, som gjord för dig och mig. Tid som går till spillo och aldrig kommer igen. Det är dags nu. Dags att ta kontroll över mitt liv. Det är jag som bestämmer. Även om ingen håller min hand. Ensam är stark. Kanske. Troligtvis inte. Önskar jag slapp ta reda på svaret.