orättvisor

Går långt mellan varven och har gjort så länge. Känner mig oinspirerad. Inte bara vad gäller bloggen utan i livet i allmänhet. Livet är tufft nu. Det är så bra på många plan, jag har en pojkvän som är mer än jag någonsin kunnat hoppats och önska och som älskar mig och visar det varje dag. Jag har en familj som är oerhört stöttande, jag tror jag känner mig närme dem än någonsin även om vi alltid har haft en extremt nära relation. Jag har vänner som hör av sig och som visar föreståelse för allt jag går igenom och som inte pressar mig utan låter mig ta den tid jag behöver. Trots detta känns det tungt. Jag är fortsatt sjukskriven tom sista november, och har fått veta att det kommer fortsätta så även efter detta. I bästa fall ser de en upptrappning av arbetstiden till 75% i februari. Mycket kan hända, och det kanske blir tidigare, men i dagsläget är det vad jag är inställd på. Läkarbesök efter läkarbesök, så känns mina veckor. Det är sjukgymnast, kurator, neuroläkare, vårdcentral, röntgen, magnetröntgen, provtagningar, undersökningar, frågtecknen, nya upptäckter, ovisshet och oro. Så har det varit sedan i mars. För ett par veckor sedan fick jag reda på att de vid min magnentöntgen gjorde nya fynd vilket har gjort att ytterligare en utredning har påbörjats, utöver min strokeutredning från i mars, fynd som har ställt till det ordentligt för mig när det gäller att kunna tänka positivt. Ibland är jag rädd att jag inte kommer finnas länge till, men oftast kan jag tänka att det nog inte är något farligt utan något som går att behandla. Det värsta av allt är ovissheten. Jag får inga raka svar utan bara att vi måste undersöka vidare och ta fler prover. Jag tycker bara att jag har haft min beskärda del. Jag vill bara kunna sätta stopp för allt detta och få börja njuta av livet med allt vad det innebär. Jag vill jobba, jag vill utvecklas på mitt jobb och känna att jag växer i jobbet som förvaltare. Jag vill umgås med mina vänner, ta ett glas vin, njuta av en god middag tillsammans och känna att jag orkar med det. Jag vill resa. Jag vill skaffa barn, köpa hus och njuta av min underbara pojkvän till fullo. Jag vill vakna om dagarna och känna att det är ännu en härlig dag framför mig. Jag vill leva. Jag har svårt att hantera minsta motgång nu. Jag är så skör att det räcker med den minsta sak för att jag ska falla ännu längre ner. Jag sover hela tiden. jag vill bara sova. Vaknade kl 12 idag och tänkte skitsamma, jag sover lite till. Vaknade vid fyra och fick ångest över att ännu en dag har passerat. Mörka tankar, men det är så mitt liv är just nu. Jag skriver inte här för att få sympatier, det är nog ändå ingen som läser längre, jag skriver för att jag behöver det. Ventilera. Tänker i alla fall avsluta med vad jag är glad för. Jag är glad för alla fina människor i mitt liv, utan er vore jag inget. Främst är jag lycklig över att ha fått äran att bli gudmor till älskade Noah. Denna underbara lilla människa som utan hans egen vetskap får mig att bubbla inombords. Vackrare liten grabb får man leta efter och jag älskar honom till stjärnorna och tillbaka.