Crazy little thing called love

9 månader med min kärlek idag. Jag är så tacksam över oss. Många gånger när saker känns tungt så finner jag så mycket styrka i oss, i dig älskling! Du finns alltid för mig, du tröstar mig när jag är ledsen, du får mig att gråta av skratt, du värmer mitt hjärta, och framför allt så är du min bästa vän! Jag älskar dig Kalle. Mer än ord kan beskriva. Du och jag för alltid. Du och jag.

what if

Sjuk jäkla klump i magen! Jag vill bara att den ska försvinna NU!!!! Jag fattar inte vad jag gör egentligen, men jag lyckas alltid få mig själv att må dåligt genom att nojja pga att mitt självförtroende är lika med noll och att mina rädslor är större än mount everest! Jäkla skit!!!!!!!!!!!!!!!
Fan så dum jag är!! Kan jag bara sluta nojja och sluta förstöra mitt eget liv genom att nojja non stop. Jag blir så arg på mig själv...ÅÅÅÅÅÅHHHHH!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Anpassning

Det här med att anpassa sig är något jag har ganska så lätt för men när det handlar om att anpassa sig till en förändring som jag inte tycker om har jag det bra mycket tuffare. Just nu är jag i ett sånt läge och jag känner att jag inte riktigt har styrkan att utföra denna anpassning. Sen att jag inte heller vill att det ska vara så som det är gör ju inte saken lättare.

Att ta en diskussion om detta är lönlöst, jag är nog för känslig för att göra det. Så, nu försöker jag slänga mina sårade känslor i soptunnan och sätta på mig styrkemasken och köra på. Att bita ihop är jag ju trots allt mästare på.

Mitt känsloläge för tillfället:

Den här bloggen är ju inte direkt rolig för tillfället. Få uppdateringar och när det väl sker så är det bara klagande. Inte världens roligaste läsning direkt. Tyvärr fortsätter det så...

Efter fem dagars maginfluensa förra veckan känner jag mig fortfarande svag rent fysiskt, och eftersom mitt liv inte direkt har varit problemfritt sista tiden så är jag även helt slut som människa psykiskt. Jag kan inte beskriva i ord hur mycket jag längtar till sommaren!!! Förstå att få njuta av värme, solljus, ljumna kvällar, uteserveringar och allt som hör sommaren till. Humöret skjuter i höjden och allt känns lättare. Tur att vintermånaderna börjar ta slut nu och att det snart får mot ljusare och framför allt varmare tider!

Jag sätter nu stopp för klagandet på bloggen och nästa inlägg ska ha en mer positiv ton! Det lovar jag!

Ångest

Fan just nu känns det mesta tungt.

Jag vet inte hur jag ska göra med mitt jobb. Jag älskar jobbet, tycker det är så otroligt roligt och givande...MEN jag tjänar inga pengar. Och med inga pengar menar jag inte att jag har en låg lön. Jag tjänar bokstavligt talat inga pengar. Nästa månad kommer jag ha ca 2000 kr i lön. INNAN skatt. Jag pallar inte det här längre.

K går hemma och är nedstämd över att han inte hittar jobb och jag försöker att hålla humöret uppe men det är så oerhört svårt när jag själv kämpar i det tysta med mina egna jobbproblem. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill inte söka nytt jobb men fortsätter det såhär så har jag inget val. Jag vill inte ge upp för jag älskar det här yrket, men nu har jag gett det ett år. Enligt mitt årsbesked från 2010 tjänade jag 127000 kr innan skatt. Det blir ca 7000 kr/månad efter skatt. Det vill säga, jag har mindre pengar som mer än heltidsarbetande än vad jag hade som student. Som student har man dessutom möjlighet att jobba extra och tjäna lite mer. Nu kan jag inte skaffa ett till jobb för jag jobbar redan mer än heltid.

Vad ska jag göra?!?

Sjuk igen :(

Jaha då har man påbörjat ännu en penicillinkur. För tolfte gången på ett år har jag fått urinvägsinfektion. Det är ju helt jävla otroligt!!! Den här gången sa jag dock att nu måste de göra nåt så den 18:e februari ska jag ha telefonkonferens med läkare och se hur vi ska gå vidare med det här och vilka utredningar som ska göras. Jag orkar inte hålla på såhär längre. Sen blir jag orolig med att det ska påverka chanserna att bli gravid när man väl bestämt sig för det...
Ja det känns helt enkelt inte alls kul det här. Och magen tar stryk av allt penicillin så nu sitter jag och har dubbel värk i magen, dels från urinvägsinfektionen och dels från medicinen. Fan vad jag hatar min kropp ibland.

A land far far away

Bloggen har verkligen inte hamnat i centrum på länge nu. För det första så är det något fel så jag kan inte bjuda in nya att läsa bloggen och inte heller ta bort lösenordsskyddet. Jag funderar nu på om jag ska flytta över min blogg till en annan adress och börja om...men jag vet inte. På ett sätt så är det skönt att skriva av sig här men samtidigt så är lusten rätt borta för tillfället...eller har väl egentligen varit det sen ett bra tag tillbaka. Det återstår väl att se vad som sker helt enkelt...

Just nu är det en del som händer i mitt privatliv. Eller egentligen är det dumt att säga i mitt, men det är iaf saker runtomkring som händer som gör att jag hamnat i en liten tänkarperiod. Varit tacksam över att min vanliga vintersvacka faktiskt har lyst med sin frånvaro, men nu oroas jag över att den har hittat mig tillslut ändå. Inte på samma sätt som förut, inte lika kraftig och kvävande, men ändå påtaglig. Jag börjar instinktivt att nysta i framtiden, i beslut, i möjliga problem som kan uppstå men som likväl kan bestämma sig för att ta en omväg förbi mig. Oron för vad som kan hända är stark nu, det som absolut inte får hända, som kommer dra ur mig all min livsgnista. Det som inte kommer hända, det vet jag när jag är vid mina sinnes fulla bruk, men också det som jag tror kommer hända när jag är som lägst. Jag hatar mig själv för att mina problem är de jag skapar själv i mitt eget huvud, alltid med samma ord framför: tänk om....

Jag sätter mina egna begränsningar, det är jag smärtsamt medveten om. Jag måste ta ett beslut någon gång. Någon gång ska dessa rädslor packas ner i en låda och skickas till ett ännu ej av människan upptäckt land, där de aldrig mer kan hittas. Det är mitt löfte till mig själv. Hoppas det sker snart...