Idag har varit en extremt extremt tung dag. Begravningen var väldigt fin, men självklart jobbig. Oerhört konstigt att träffa sina kusiner igen för första gången på sådär 15 år. En aning stelt skulle man kunna kalla det och det kändes weird att sörja tillsammans med en helt främmande familj, som i grund och botten är ens eget kött och blod lixom. Pappa var väldigt tagen och sista biten av begravningen satt jag och höll om honom och höll hans hand. Det kändes bra att kunna trösta honom lite när det i vanliga fall är omvänd situation.
När jag kom hem lade jag en filt på balkongen och SOMNADE i två timmar. På en betongbalkong! Hur det gick till vet jag inte, men resultatet av två månaders insomnia visade väl sig och gjorde att jag totaldäckade. Inte så bra för nacken, men väldigt väldigt bra för huvudvärken och tröttheten.
Var ju hos sjukgymnasten imorse med, specialistsjukgymnasten. Var där 8.15, alldeles för tidigt egentligen, men begravningen var ju kl.11 så jag var ju tvungen att ta en tidig tid. I alla fall gick det bra, men jag hade mycket nedsatt styrka i vänster arm, vilket också är den arm som domnar och där reflexerna helt saknades, så det var väl inte så jättebra. Men iaf fick jag bra övningar att göra till nästa vecka när jag ska dit igen.
Dagen har varit tumultartad, på fler än ett sett. Jag orkar inte med more drama alltså. Nu får det faktiskt sluta upp någon gång. Thats all I have to say.
Konstigt att tystnaden bröts...hade hoppats att det skulle varit på något annat sätt än det här dock...Och saknar, ja det gör jag visst fortfarande
1 comment:
Begravningar är alltid jobbiga...tänker på er!!! Men lilla vän, somna på balkongen? Inte bra för någon någonsin! Varför la du dig inte i sängen direkt? ;)
Jag håller med dig, enough drama already!
Massa kramar till dig sötaste
Post a Comment