Satsar man så vinner man. Eller?

Jag är sjuk. Som vanligt. Feber, ont i halsen och förkyld. Helvetes jävla skit rent ut sagt, den här helgen skulle ju blivit bra!


I övrigt känner jag att jag visst är lite ledsen. Jag hatar med mig att jag kan vara glad glad glad och så helt plötsligt, från ingenstans på en sekund så blir jag ledsen.
Tänker så jag tror att hjärnan snart hoppar ut ur mina öron eller nåt för det blir för högt tryck där inne.

Mamma och pappa säger att jag ska vara glad över att saker och ting har blivit som de ha har blivit. Att jag har det bättre utan. Att jag är starkare utan, starkare ensam än i en svag tvåsamhet. Jag vet ju att det är så, och på så många sätt älskar jag mitt singelliv. Jag hatade det först, tro mig, det gjorde jag verkligen. Nu kan jag se på vissa av mina vänner som har förhållanden och se hur låsta de är, hur de på nåt sätt förfaller som individer och lixom inte längre lever livet till fullo (Annie o Clare, jag vet att ni läser, ta inte åt er för tusan!!!det är inte er jag pratar om!) Vad jag menar är bara att jag själv inser att jag nog blev sån. Jag tappade mig, inte helt och fullt, men mycket. Min individ försvann lixom. På det sättet älskar jag mitt singelliv för varje dag är en dag fylld med underbara människor, roliga fester, härliga kollegor, spontanbesök, mys osv. Jag har verkligen så mycket i mitt liv som jag älskar.....Men sen kommer det tillslut till en sak som jag inte älskar med mitt singelliv...

Jag är skadad. Var jag skadad innan allt det här är jag ta mig fan i stort sett söndertrasad nu. HUR ska jag kunna lita på nån igen? HUR ska jag kunna släppa in nån igen? HUR ska jag kunna känna nåt på riktigt igen för någon utan att vara så rädd för vad som kan hända i framtiden? Jag märker på mig själv att jag nästan stängt av. Det är självklart roligt att få veta att man är intressant för en annan människa, men till exempel tror jag att folk runtomkring mig blir mer glada om jag blir utbjuden på dejt än vad jag blir. Det enda jag ser i "ska vi kolla på film ihop ikväll?" eller "kan vi inte ta en fika ihop då?" är nej shit, det här är inte bra. Kollar jag på film med honom kanske det blir mer, då kanske det tillslut leder till känslor vilket i slutändan alltid leder till ett krossat hjärta. Hur ska jag ta mig ur det här och kasta rädslan långt långt bort?

Jag vill kunna leva ett singelliv till fullo. I alla fall så som jag lever ett singelliv, och det vet alla att det inte innefattar att dra hem karlar från krogen eller att dejta fem stycken samtidigt. Men jag vill kunna vara redo för att dejta utan att känna världens klump i magen och bygga upp en massa problem som kan hända längre fram innan jag ens lärt känna personen i fråga. Jag är bara helt vilse i hur jag ska lyckas med bedriften att våga igen.