orättvisor

Går långt mellan varven och har gjort så länge. Känner mig oinspirerad. Inte bara vad gäller bloggen utan i livet i allmänhet. Livet är tufft nu. Det är så bra på många plan, jag har en pojkvän som är mer än jag någonsin kunnat hoppats och önska och som älskar mig och visar det varje dag. Jag har en familj som är oerhört stöttande, jag tror jag känner mig närme dem än någonsin även om vi alltid har haft en extremt nära relation. Jag har vänner som hör av sig och som visar föreståelse för allt jag går igenom och som inte pressar mig utan låter mig ta den tid jag behöver. Trots detta känns det tungt. Jag är fortsatt sjukskriven tom sista november, och har fått veta att det kommer fortsätta så även efter detta. I bästa fall ser de en upptrappning av arbetstiden till 75% i februari. Mycket kan hända, och det kanske blir tidigare, men i dagsläget är det vad jag är inställd på. Läkarbesök efter läkarbesök, så känns mina veckor. Det är sjukgymnast, kurator, neuroläkare, vårdcentral, röntgen, magnetröntgen, provtagningar, undersökningar, frågtecknen, nya upptäckter, ovisshet och oro. Så har det varit sedan i mars. För ett par veckor sedan fick jag reda på att de vid min magnentöntgen gjorde nya fynd vilket har gjort att ytterligare en utredning har påbörjats, utöver min strokeutredning från i mars, fynd som har ställt till det ordentligt för mig när det gäller att kunna tänka positivt. Ibland är jag rädd att jag inte kommer finnas länge till, men oftast kan jag tänka att det nog inte är något farligt utan något som går att behandla. Det värsta av allt är ovissheten. Jag får inga raka svar utan bara att vi måste undersöka vidare och ta fler prover. Jag tycker bara att jag har haft min beskärda del. Jag vill bara kunna sätta stopp för allt detta och få börja njuta av livet med allt vad det innebär. Jag vill jobba, jag vill utvecklas på mitt jobb och känna att jag växer i jobbet som förvaltare. Jag vill umgås med mina vänner, ta ett glas vin, njuta av en god middag tillsammans och känna att jag orkar med det. Jag vill resa. Jag vill skaffa barn, köpa hus och njuta av min underbara pojkvän till fullo. Jag vill vakna om dagarna och känna att det är ännu en härlig dag framför mig. Jag vill leva. Jag har svårt att hantera minsta motgång nu. Jag är så skör att det räcker med den minsta sak för att jag ska falla ännu längre ner. Jag sover hela tiden. jag vill bara sova. Vaknade kl 12 idag och tänkte skitsamma, jag sover lite till. Vaknade vid fyra och fick ångest över att ännu en dag har passerat. Mörka tankar, men det är så mitt liv är just nu. Jag skriver inte här för att få sympatier, det är nog ändå ingen som läser längre, jag skriver för att jag behöver det. Ventilera. Tänker i alla fall avsluta med vad jag är glad för. Jag är glad för alla fina människor i mitt liv, utan er vore jag inget. Främst är jag lycklig över att ha fått äran att bli gudmor till älskade Noah. Denna underbara lilla människa som utan hans egen vetskap får mig att bubbla inombords. Vackrare liten grabb får man leta efter och jag älskar honom till stjärnorna och tillbaka.

Varje år säger jag att nästa år ska bli bättre. Det händer inte. Det här året toppar nog alla år gällande sugighet. Japp, så är det. Fortfarande ett halvår kvar men tvivlar på att det ska kunna vara så överjävligt bra att första halvan vägs upp. Leker livet som sjukskriven, får uppleva denna härliga sida av livet och allt underbart som moderaterna sett till att vi sjukskrivna får! Bra jobbat! Och tack alla friska som valt att rösta på dessa! Tack!

En aning bitter. har dock lite ljuspunkter. Min familj, mina systerdöttrar plus nytillskottet systersonen Noah som är underbar, Kalle och förhoppningsvis mina vänner som finns kvar när jag orkar ta mig i kragen och underhålla dem relationerna också.

Over and out.

Klagoblogg

Det nya året har mestadels bjudit på sjukdom vilket inte alls är välkommet!! Förkylningar som inte går över, ständig huvudvärk och feber som kommer och går. Nu hoppas jag att jag fått hela dosen för 2012.

Lite förändringar har skett mor 2011. Största förändringen är väl att Kalle har börjat med ett annat jobb, fast på samma firma. Han gick mastutbildning och reser nu över hela Sverige i veckorna och klättrar i master. Detta innebär att vi går tillbaka till att bara ses på helger som vi gjorde när vi träffades och Kalle gjorde lumpen. Känns väl inte jätteroligt om jag ska vara ärlig, det blir ensamt i veckorna. Som det ser ut nu så kommer det vara så i ett halvår, sen vet han inte mer. Vi har fixat det förut, så det gör vi ju nu med, men det är ändå trist att gå tillbaka till ett ha ett helgförhållande när man vant sig vid att ha varandra nära hela tiden.

Har varit hemma från jobbet pga sjukdom men tänkte försöka mig på att jobba imorgon. Inte bästa dagen att komma tillbaka på då jag har en mastodontdag att ta tag i imorgon, jobb mellan kl 7.30-19. Men det ska väl gå med lite vilja :)

Ser fram emot torsdag när jag äntligen får träffa älskade Maria igen. Hon är på kurs i Linköping så vi ska gå ut och äta middag och umgås! Härligt!