Helvetesjävlaskithelvete

Ibland har man helt enkelt en riktig jävla skitdag. Det var min dag idag. Fy fan vad jag bara ville lägga mig under ett täcke och tjuta tills tårarna tog slut eller jag somnade av utmattning. Ibland är det så sjukt påfrestande att alltid behöva jobba, hela tiden, dygnet runt. Telefonen ringer konstant. Idag fick jag så många käftsmällar att jag bara ville ge upp. Inget personligt alls, men ändå, det är jobbigt. Tur man har fina kollegor och chefer, utan dem skulle jag inte klara mig. Lägg till en p-bot på det också så har ni min dag. Kul. Nu ska jag lägga mig i sängen och glömma den här dagen.

Gilla knapp

Lyckad visning idag. 12 sällskap på andravisning är mycket bra!

Snart snart snart är det helg. Som jag längtar!!! Gillar ganska mycket mitt mysläge som infinner sig titt som tätt. jag skulle ju ljuga om jag sa att det bara var enkelt och skönt hela tiden, för det är det inte. Vissa dagar gör det fortfarande ont så jag nästan kräks, men dem dagarna är färre och färre, och ersätts istället av måbra dagar när jag faktiskt gillar min situation rätt mycket!

Känner mig avslappnad, harmonisk och rätt soft på nåt sätt. Känns bra!

Måste faktiskt också passa på att ge en stor eloge till min kollega Anna för hon förgyller mina dagar på kontoret med hennes berättelser och glada humör. Gillar henne skarpt!

Bara sjukt jävla besviken på en del människor. Tur att alla är olika och att det finns så många guldkorn i min närhet. Tur också att jag har en helt underbar helg inplanerad med flera av dessa guldkorn! Nu får det gärna bli helg på direkten!

Satsar man så vinner man. Eller?

Jag är sjuk. Som vanligt. Feber, ont i halsen och förkyld. Helvetes jävla skit rent ut sagt, den här helgen skulle ju blivit bra!


I övrigt känner jag att jag visst är lite ledsen. Jag hatar med mig att jag kan vara glad glad glad och så helt plötsligt, från ingenstans på en sekund så blir jag ledsen.
Tänker så jag tror att hjärnan snart hoppar ut ur mina öron eller nåt för det blir för högt tryck där inne.

Mamma och pappa säger att jag ska vara glad över att saker och ting har blivit som de ha har blivit. Att jag har det bättre utan. Att jag är starkare utan, starkare ensam än i en svag tvåsamhet. Jag vet ju att det är så, och på så många sätt älskar jag mitt singelliv. Jag hatade det först, tro mig, det gjorde jag verkligen. Nu kan jag se på vissa av mina vänner som har förhållanden och se hur låsta de är, hur de på nåt sätt förfaller som individer och lixom inte längre lever livet till fullo (Annie o Clare, jag vet att ni läser, ta inte åt er för tusan!!!det är inte er jag pratar om!) Vad jag menar är bara att jag själv inser att jag nog blev sån. Jag tappade mig, inte helt och fullt, men mycket. Min individ försvann lixom. På det sättet älskar jag mitt singelliv för varje dag är en dag fylld med underbara människor, roliga fester, härliga kollegor, spontanbesök, mys osv. Jag har verkligen så mycket i mitt liv som jag älskar.....Men sen kommer det tillslut till en sak som jag inte älskar med mitt singelliv...

Jag är skadad. Var jag skadad innan allt det här är jag ta mig fan i stort sett söndertrasad nu. HUR ska jag kunna lita på nån igen? HUR ska jag kunna släppa in nån igen? HUR ska jag kunna känna nåt på riktigt igen för någon utan att vara så rädd för vad som kan hända i framtiden? Jag märker på mig själv att jag nästan stängt av. Det är självklart roligt att få veta att man är intressant för en annan människa, men till exempel tror jag att folk runtomkring mig blir mer glada om jag blir utbjuden på dejt än vad jag blir. Det enda jag ser i "ska vi kolla på film ihop ikväll?" eller "kan vi inte ta en fika ihop då?" är nej shit, det här är inte bra. Kollar jag på film med honom kanske det blir mer, då kanske det tillslut leder till känslor vilket i slutändan alltid leder till ett krossat hjärta. Hur ska jag ta mig ur det här och kasta rädslan långt långt bort?

Jag vill kunna leva ett singelliv till fullo. I alla fall så som jag lever ett singelliv, och det vet alla att det inte innefattar att dra hem karlar från krogen eller att dejta fem stycken samtidigt. Men jag vill kunna vara redo för att dejta utan att känna världens klump i magen och bygga upp en massa problem som kan hända längre fram innan jag ens lärt känna personen i fråga. Jag är bara helt vilse i hur jag ska lyckas med bedriften att våga igen.

Tankar och virrvarr

Haft två kalas den här veckan redan. Måndags för mamma och igår för bror. Mysigt att få lite familjetid också, det händer inte så ofta ändå.

I helgen kommer Maria hit och hälsar på och jag längtar en hel massa!!!Ska bli grymt att få träffa henne igen, skvallra lite och bara umgås och ha det mysigt!Can't wait!

Trots att en del saker fortfarande är lite upp och ner så måste jag faktiskt erkänna att jag känner mig flera hundra kilo lättare i hjärtat. Jag har för en gångs skull tagit beslut för min egen skull utan att tänka på vad andra ska tycka eller hur andra ska känna hela tiden. Länge har jag enbart tänkt på vad andra ska tänka men just nu känner jag bara att om någonting gör mig olycklig då är det faktiskt bara jag som kan göra någonting åt det. Och det har jag äntligen gjort. Känns skönt.

En allmän tanke sådär som jag bara gått och funderat på sista tiden, det är bristen på självinsikt som en del människor har. Samt bristen på mod och styrka och att kunna stå för sina åsikter. Till exempel vet jag många med mig som reagerat på hur en del kan bete sig, och faktiskt uttalat orden "en sak till så bryter jag". Varför kan inte dessa människor berätta vad de känner för? För det första så kan det ge personen i fråga en chans att ändra något som flertalet människor inte uppskattar, men egentligen viktigast är ju att stå för det man säger. Jag tycker att det är läskigt att se hur en del bara väljer att stå bakom och svälja allt som de sagt och känner, endast för de är för fega för att ta konsekvenserna av deras egna åsikter.

jag kan erkänna att jag många gånger valt att vara tyst för jag helt enkelt kanske känt att jag inte bryr mig tillräckligt om personen alternativt att jag känt att det absolut inte skulle göra någon skillnad vad jag sa. Det kan jag ångra idag. Nu känner jag att jag är starkare, jag kan stå för det jag känner och vill och jag kan ta beslut därefter.
I slutändan är det ju ändå en själv som bestämmer över sitt eget liv så vill man hålla igen och inte uttala sig så är det ju upp till var och en.

Nej, nog med djupsnack. Nu ska jag inta balkongläge innan det är dags för lunch med Sara på stan samt efterföljande jobb! Ikväll blir det fika med tjejorna som vanligt en torsdag!Mys!

Ner och upp på ett dygn

Igår slogs min värld i spillror. jag tappade min dator och hårddisken pajjade. Det vill säga allt innehåll som jag har lagt på datorn senaste två åren var borta. Tack vare att jag har världens bästa bror har jag nu en hel datorn samt allt mitt material på cd-skivor tills imorn. Jag är evigt tacksam!
Struntar egentligen i festbilder osv, men Londonbilderna skulle göra extremt ont att förlora...

Idag har jag firat mamma. Smörgåstårta och tårta. Mums!

Imorn blir det sjukgymnasten igen och sen ett par timmars jobb. Är sjukt trött för jag kunde inte sova inatt då jag bara låg och vred mig fram och tillbaka och tänkte på bilderna samt jobbet...men inatt hoppas jag på att få en god natts sömn!

känner mig lite låst i mitt bloggande just nu eftersom det jag skriver om kan tolkas på flera sätt tydligen, och jag har nästan blivit rädd för att skriva mina egna känslor, med rädsla för att såra eller att det ska misstolkas. Känns inget kul, för bloggen är lixom det stället jag använder att skriva av mig allt på...Jaja, får väl se om jag kanske blir mer bekväm i det om ett tag...

Känns en aning konstigt. Nästan som jag simmat i motström hela tiden utan att veta om det. Som att jag trott att vi var på ett ställe vi helt uppenbarligen inte var. Känns mycket konstigt och lite sorgligt. Ledsamt. Hade det kunnat bli bra? På annat sätt? Jag vet inte, men iaf. Ae konstigt bara helt enkelt. Men skönt ändå. Weird.